Megafånkvällen!

Megafånkvällen på Ljungbergmuseet blev en lyckad tillställning. Strax över hundra betalande, vilket vi är mycket nöjda med. Våra scengäster, Per Engström, Mija Åhlander och Mathilda Hagfoss, var hur bra som helst och kvällen som helhet kändes välkomponerad. Om ABF är med, och Ljungbergmuseet fortfarande vill samarbeta med oss lär det bli fler liknande arrangemang. Hoppas vi på.
På bilden: Jag, Jonas och ett skelett med mask sittandes på en massagemadrass.

Ett inslag som kanske inte blev någon supersuccé. Själva är vi dock övertygade om att det helt enkelt var genialiskt. Massagemadrassen var inmickad och rejält förstärkt. Ett slags undergångsmuller från madrassen fyllde lokalen medan Jonas, ömsom förföriskt, ömsom desperat, vrålade ut spareklamcitat som ”Välkommen att njuta”, ” Den totala portömningen”, ”För dig som älskar choklad” osv. Tja, genialiskt eller inte. Kul var det. Åtminstone att genomföra.

Skelettet vi lånade är gammalt och poröst. Och madrassen är numera full av benmjöl. Ett minne från kvällen. Och från en okänd människa av okänd ålder och härkomst.
Gör vi numret någon gång igen måste vi fixa en hållbarare döing. Kunghögskolans skelett överlever inte en sån här påfrestning en gång till.

Feber!

I början av veckan drog jag på mig en förkylning. Lyckades dock inte hålla mig borta från jobbet då vi hade kulturvecka och jag höll i några projekt som jag tyckte var alltför spännande. Gjorde dessutom ca 15 timmar övertid. Resultat: Feber, bihåleinflammation, halsont och total avsaknad av röst. Även om jag mobiliserar samtliga kroppsliga krafter jag äger för att tala hörs bara ett litet pubertalt väsande. Det var ganska väntat. Jag får skylla mig själv.
Idag ligger jag alltså till sängs. På förmiddagen ströläste jag i Öijers Svart som silver och fastnade för dikten där han ringer upp sig själv som barn. Ett barn som blir otåligt och vill avsluta samtalet för att återgå till leken. Kanske gör febern mig extra känslig, men en och annan tår faller när jag läser det där.
Nu läser jag Bernard Noëls En resa i vintern/Madame Mallarmé. Jag stannar upp vid följande rader:

Kroppen är vid liv så länge den upprepar hjärtslag, inandning, utandning. Kroppen är full av olika upprepningar, en gång i timmen, minuten, om dagen, per årstid… Detta virrvarr av upprepningar vidmakthåller livet i det levande.

och inser att jag borde kasta ut del åtta i rundgångsviten till offentligheten. 
Alltså gör jag det. Nu har jag gjort det.

Konsten att skratta

Del sju i rundgångsviten. Kanske min allra bästa dikt.
Avskalad. Ren. Förtätad. Enkel. Konkret. En perfekt dikt.
En dikt som säger vad den säger. Jag är mycket stolt över den.
Och jag menar detta. Detta är ingen ironi. Ironi tycker jag inte om.
Ironi är ointressant. Ironi är ett försvar mot det som är sant.
Denna dikt talar sanning. Den är fullständigt sann.

Mörker!

En mörk jävla dag som den här passar mittendikten i rundgångsviten utmärkt.

Fjärde rundgången!

Följetongen fortsätter…

Tryck!

”Jag tror att man behöfver klämmas på bröstet som dockor för att kunna skrika poetiskt…” skriver Fröding.
Citatet har jag funnit i en essä av Aspenström, ”Dikten och sanningen. Frågor i marginalen” i den fina boken Jag! utropar Fröding (red. Staffan Söderblom). Aspenström citerar även ur en tidningsartikel, ”I skuggans land”, där Fröding beskriver det nordiska klimatet: ”Då bröstkorgen är sammanpressad av trycket ovanifrån och strupens strängar är sjuka av fukt och kyla” och de bleka människorna framsläpar sina liv och för ”urvattnade samtal om ingenting.” Orden får mig att tänka på Öijers ”Ishjärta” från 2001: ”Järnkättingar/av grått dis/ hängde ur himlen/…/detta avlånga ishjärta/detta sjuka/sadistiska urberg/där en ängel/aldrig satt sin fot”.
Huruvida jag upplevt samma tryck som Fröding eller Öijer vet jag inte, men när rundgångsviten skrevs var i alla fall det mentala läget tämligen tryckt. Jag jobbade heltid och försökte vara en bra lärare samtidigt som jag studerade halvtid och förökte vara en duktig och begåvad student. Givetvis försökte jag också vara en bra pappa. Och så skrev jag förstås. Mitt i allt avled min far. Då han hade hade varit sjuk en längre tid kände jag mig förberedd på det och trodde att jag skulle kunna fortsätta i samma tempo. Knappast. Inte kan man förbereda sig på något sådant. Total rundgång i skallen, avbrutna studier och sjukskrivning blev resultatet. Vila och promenera så blir allt bra, tänkte jag. Vila? Hur gör man det när allting snurrar? Jag vet fortfarande inte riktigt men nio dikter blev till under mitt mentala kaos. Och efter hand lugnade det ner sig. Det tog dock tid. Lång tid.
Om dikterna handlar om stress, sorg och kollaps vill jag inte uttala mig. Men det var under sådant tryck de kom till.