Adjö rundgång!

Sista delen. Ett alldeles, alldeles logiskt avslut.
Farväl till Rundgångsviten. Den får härmed leva sitt eget liv i såväl boken som på nätet.
Nu vill jag vara utan den. Befriad går jag vidare.

Mumlaren!

Jag tror att det är Bengt Emil Johnsons påfund. Mumlaren. En röst man har inom sig. Som ständigt maler på. Ständigt hörbar men svår att att lyssna till. Något fragment hinner man uppfatta men sen glider den undan.
Allt som oftast ganska trivsam men stundtals irriterarande och stressande. ”Säg nåt vettigt eller håll käften” vill man skrika till den. Man?
Jag kan väl knappast lägga ett allmänmänskligt perspektiv på det hela. Jag antar dock att det inte bara i mitt och Bengt Emils huvud det mumlas och mals.
Hur som helst: Sjätte dikten i rundgångsviten.

Tryck!

”Jag tror att man behöfver klämmas på bröstet som dockor för att kunna skrika poetiskt…” skriver Fröding.
Citatet har jag funnit i en essä av Aspenström, ”Dikten och sanningen. Frågor i marginalen” i den fina boken Jag! utropar Fröding (red. Staffan Söderblom). Aspenström citerar även ur en tidningsartikel, ”I skuggans land”, där Fröding beskriver det nordiska klimatet: ”Då bröstkorgen är sammanpressad av trycket ovanifrån och strupens strängar är sjuka av fukt och kyla” och de bleka människorna framsläpar sina liv och för ”urvattnade samtal om ingenting.” Orden får mig att tänka på Öijers ”Ishjärta” från 2001: ”Järnkättingar/av grått dis/ hängde ur himlen/…/detta avlånga ishjärta/detta sjuka/sadistiska urberg/där en ängel/aldrig satt sin fot”.
Huruvida jag upplevt samma tryck som Fröding eller Öijer vet jag inte, men när rundgångsviten skrevs var i alla fall det mentala läget tämligen tryckt. Jag jobbade heltid och försökte vara en bra lärare samtidigt som jag studerade halvtid och förökte vara en duktig och begåvad student. Givetvis försökte jag också vara en bra pappa. Och så skrev jag förstås. Mitt i allt avled min far. Då han hade hade varit sjuk en längre tid kände jag mig förberedd på det och trodde att jag skulle kunna fortsätta i samma tempo. Knappast. Inte kan man förbereda sig på något sådant. Total rundgång i skallen, avbrutna studier och sjukskrivning blev resultatet. Vila och promenera så blir allt bra, tänkte jag. Vila? Hur gör man det när allting snurrar? Jag vet fortfarande inte riktigt men nio dikter blev till under mitt mentala kaos. Och efter hand lugnade det ner sig. Det tog dock tid. Lång tid.
Om dikterna handlar om stress, sorg och kollaps vill jag inte uttala mig. Men det var under sådant tryck de kom till.

Rundgångar!

Premiär minsann! Första dikten i rundgångsviten filmad. Ja, läsningar av alla dikterna i sviten är filmade men jag har inte hunnit att redigera dem än. De kommer efter hand. En diktföljetong. Kan man kalla det så? Första delen är 17 sekunder lång. Passar fint i ett snuttifierande stressamhälle. Sviten heter ju inte rundgång för inte. Min gode vän Per Brunskog höll i kameran. Megafånerna spelar rundgånglåten: Jonas Jansson – barytonsax, Robert Larsson – slagverk. Jag klinkar ukulele. Första rundgången levererad.