Läsningen på weld i samband med releasen för LUDOEI var en angenäm upplevelse. Ett långt, men lekfullt program fyllde kvällen med dikter, filmer, kortföreläsningar, politisk euro-disco, performance osv. Mitt inslag bestod av ljuddikten cirklar, dikterna 1,2,3 och rundgång 3 samt diktvideorna Leda, saker och kniiirrrrrrrk. Bilderna nedan är tagna av Cecilia Grönberg.
Petter Bergman är en poet jag ofta återvänder till. I första hand för hans tilltal. Det är sällan man upplever en sådan närhet till diktaren som i hans böcker. Fiktionen av verklighet är extremt stark. Dikten som en möteplats mellan den verkliga personen som skriver och den verkliga personen som läser. Sådan dikt bygger förstås på tillit och förtroende, vilket det finns fantastiskt mycket dålig dikt som gör. Men Bergmans dikter inte bara bygger på det där förtroendet utan de inger det. Det finns en i ömhet det där. Bergman formulerar situationen i ”Mötesplatsen”:
Skrivaren lutad över blocket.
Läsaren över det redan skrivna.
Min litteraturvetenskapliga barlast och språkskepticism påminner mig förstås om att det där är omöjligt. Mötet är förstås ett skenmöte; diktjaget vänder sig till en av texten skapad ideal läsare, och läsaren vänder sig till ett av texten skapat diktjag. Det rör sig alltså om ett ickemöte, eller ett möte mellan två fantasifoster som aldrig träffas.
Jag kommer att tänka Niklas söderbergs fina dikt ”(lyckan)”:
En dag sågs vi helt apropå
på stan.
Vi hälsade glatt och ropade varandras namn.
Men det var felDet måste varit två andra.
Bergman är förstås medveten om det där:
Det är ett tveksamt möte: mötet
mellan ord och ord. En ö, en liten ö
i en myckenhet av vatten.
Just hans metapoetiska reflektioner inger det där förtroendet och får mig att skita i teorierna och tillåta mig att möta den verkliga personen. Ja, jag litar på Petter Bergman. Han vet vad han pratar om:
Man skriver för att man måste
för att man inte lyckats med
ett äktenskap, eller helt enkelt
för att man är rädd och narcissistisk
eller för att whiskyn tagit slut.
Tillägg:
Efter jag skrivit ovanstående inlägg läser jag i förordet till samlingen jag talar om något som är verkligt att det idag är exakt 23 år sedan Petter Bergman avled. Han dog alltså 19 augusti 1986. Märkligt. Det hade jag ingen aning om när jag satte mig ner för att skriva. Snacka om kommunicerande poet.
för videon till dikten ”Ivilla”. Den tillverkades i Per Brunskogs etta i Malmö, lördagen den 6 juni. På nationaldagen alltså! Tre bakfulla genier, jag, Per och Lobbe, drabbade samman och efter en viss återhämntning skapades stor konst.
Megafånernas medverkan i Kronoberg Berättar gick nog ganska bra. Vi inledde med allsångsvarianten av ”Ivilla”. Fungerade alldeles utmärkt.
Vårt andra inslag var ”Byggare Bobs trumpet” som vi körde ihop med ”tuggtuggmannen”. Jo, vi läste bra, men publiken på plats, som i till stor del bestod av pensionärer, tittade lite frågande på oss när vi pratade om Byggare Bob och hans undertryckta sexualitet. För att inte tala om när Jonas började ljuda, fräsa och stöna onomatopoesin. Och det är väl inte så mycket att säga om det. De tillhör väl inte Byggare Bob-generationen direkt. De flesta applåderade dock, så det lät bra i radion. Vårt sista inslag var rent musikaliskt, en instrumentalversion av Zigenartåg med balkansväng. Och den satt.
Sen gjorde jag ett extra inhopp tillsammans med Patrik Sundin. Hans gitarrist var tvungen att sticka innan sista låten var avklarad, och även om jag inte direkt är någon supergitarrist så gjorde jag vad jag skulle. Och hade kul.
Lyssna igen kan man göra här, fast man får spola förbi nyheterna.
Megafånradio blir det på fredag i p4 Kronoberg. Mellan 15.00 och 17.00 medverkar vi i ett program som jag inte vet vad det heter, men det sänds från Sagomuséet i Ljungby och leds av Lisa Syrén. Och det känns tryggt, för hon kan vända den mest idiotiska skit man kläcker ur sig till att låta som nåt vettigt.
Framträdandet med Megafånerna på Klubb ONT i Malmö gick alldeles utmärkt. Jag fick till en mördarversion av 1,2,3 (BRA BRA BRA). Och Jonas fullkomligt exploderade i Byggare Bobs trumpet. Kvällen som helhet var väldigt trivsam. Dagen efter spenderades hemma hos Per Brunskog där vi spelade in en video till dikten Ivilla, vilken publiceras här inom kort.
Av Brunkog lånade jag en samlingsvolym med Becketts dikter (tolkade av Magnus Hedlund). Varför har jag inte läst hans dikter tidigare? Märkligt. Jag älskar ju tomgångarmodernister som ältar döden. Mest fastnar jag för de korta dikterna i Piccoral: ”död bland sina / döda flugor / ett vinddrag vaggar / spindeln”. Följande är inte heller så dum: ”dvärgen på nittio år / viskade sin sista / önskan: bara jag får / åtminstone en normalstor kista”.
finner jag en spännande artikel av den isländske poeten Eiríkur Örn Norðdahl. Extra intressant finner jag den vara då han, i avsnitt III, gör en gedigen genomgång av min dikt ”1 2 3”. Han hittar en del tolkningar jag inte varit medveten om tidigare. På isländska. På italienska. Och till och med på japanska.
Minns att en dikt av Stig Larsson avslutas med ”Det verkar som om jag skriver ner/Allting som jag tänker./Gör jag? Hjälp!”
Själv märker jag att jag mer och mer börjar tänka som jag skriver. Antingen monotont malande eller fragmentariskt stammande.
Jag måste nog gå ut. Göra nåt annat. Hjälp! Tänk om jag blir som mina dikter.
Lånade hem ett antal kulturrådsböcker från biblioteket och hittade en liten pärla jag föll för direkt: En bok av kött och ord, av Ulrika Nielsen. Boken är genremässigt svårdefinierad. Så jag låter bli. Första gången jag läser igenom den läser jag mycket snabbt. Boken babblar på och jag låter texten rinna igenom, utan att jag begriper så mycket men tycker ändå att jag har en ganska trivsam stund.
Sen läser jag den lite saktare och och finner att den fortfarande är ganska trivsam och att jag fortfarande inte begriper så mycket men att det inte gör nåt. Boken handlar om begäret att skriva. Ett begär som i Nielsens dikt har mycket gemensamt med det sexuella begäret. Lusten att skriva. Skrivandets lust och rörelse. Alltså skrivandet framför det skrivna, fastslagna, cementerade. Därav det obegripliga. Obegripligheten, inte som en ogenomtränglig mur, utan som ett rörligt landskap omöjligt att överblicka, men där man kan vistas, mening för mening, och trots smärta och lidande finna det vara lustfyllt och behagligt. Som livet skulle man kunna säga, men det är kanske att slå fast för mycket. Bättre att säga att boken handlar om att leva/skriva/läsa. En bok av kött och ord helt enkelt. Och helt underbar. Och inspirerande.
URKLIPPT 