Diktade möten

Petter Bergman är en poet jag ofta återvänder till. I första hand för hans tilltal. Det är sällan man upplever en sådan närhet till diktaren som i hans böcker. Fiktionen av verklighet är extremt stark. Dikten som en möteplats mellan den verkliga personen som skriver och den verkliga personen som läser. Sådan dikt bygger förstås på tillit och förtroende, vilket det finns fantastiskt mycket dålig dikt som gör. Men Bergmans dikter inte bara bygger på det där förtroendet utan de inger det.  Det finns en i ömhet det där. Bergman formulerar situationen  i ”Mötesplatsen”:

Skrivaren lutad över blocket. 
Läsaren över det redan skrivna.

Min litteraturvetenskapliga barlast och språkskepticism påminner mig förstås om att det där är omöjligt. Mötet är förstås ett skenmöte; diktjaget vänder sig till en av texten skapad ideal läsare, och läsaren vänder sig till ett av texten skapat diktjag. Det rör sig alltså om ett ickemöte, eller ett möte mellan två fantasifoster som aldrig träffas. 
Jag kommer att tänka Niklas söderbergs fina dikt ”(lyckan)”:

En dag sågs vi helt apropå 
på stan. 
Vi hälsade glatt och ropade varandras namn. 
Men det var fel

Det måste varit två andra.

Bergman är förstås medveten om det där:

Det är ett tveksamt möte: mötet 
mellan ord och ord. En ö, en liten ö 
i en myckenhet av vatten.

Just hans metapoetiska reflektioner inger det där förtroendet och får mig att skita i teorierna och tillåta mig att möta den verkliga personen. Ja, jag litar på Petter Bergman. Han vet vad han pratar om:

Man skriver för att man måste
för att man inte lyckats med
ett äktenskap, eller helt enkelt
för att man är rädd och narcissistisk
eller för att whiskyn tagit slut.

Tillägg:
Efter jag skrivit ovanstående inlägg läser jag i förordet till samlingen jag talar om något som är verkligt att det idag är exakt 23 år sedan Petter Bergman avled. Han dog alltså 19 augusti 1986. Märkligt. Det hade jag ingen aning om när jag satte mig ner för att skriva. Snacka om kommunicerande poet.